Då var jag iväg hem till Söderhamn igen. Alltid så jävla jobbigt att säga hejdå till mamma och pappa. Jag blir skakig i rösten så fort jag ska säga något. Kan inte ens  tacka dom för allt när man ska åka. Jag kunde inte ens säga "tack för skjutsen till tågstationen, pappa". Har även sagt åt mamma och pappa att jag inte vill att dom ska vänta med mig på tåget, för det om något är jobbigt. 

 

 

Lite barnsligt att vara så mamma & pappa-sjuk tycker väl ni, men jag har otroligt bra kontakt med mina föräldrar, dom ställer alltid upp för mig och är det något som hänt så är det ju dom jag ringer. Och har man bott med sina föräldrar fram tills man är 23 år gammal som jag gjort, då är det svårt att "klippa navelsträngen" eller hur jag nu ska uttrycka det. Jag kommer ju alltid vara deras lilla tjej, haha. 

 

 

Jag brukar bara bli tårrögd när jag säger hejdå, men så fort jag kommit innanför lägenheten i Söderhamn så börjar jag gråta. Missförstå mig rätt - jag älskar Söderhamn och trivs jättebra. Men Karlstad är alltid Karlstad, och att vara ifrån min familj så mycket gör ont (särskilt då man sagt hejdå efter en vistelse). 

 

 

Men jag kommer flytta hem någon gång. Jag vet inte när, men i framtiden. Jag tror aldrig att man kan vänja sig att vara ifrån sin hemstad, iallafall inte jag. 

 

Nu kommer jag återigen att inte träffa min familj på två månader, men det är tur att jag har Martin och ett jobb jag kan gå till. 

 

 

Saknar alla, redan. Till tusen.

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)