Det har varit en hektisk dag på jobbet.. har varit på topphumör hela dagen, men nu sa det bara stopp..

Kollade lite gamla bilder på datorn och fick då syn på Baresi, vår familjemedlem som gick bort för snart ett år sen. Och då började jag helt plötsligt gråta.. sitter bara & tänker på hur mycket jag verkligen saknat och saknar honom.

Helt sjukt vilken kärlek man kan ha till djur, egentligen.. men det var som jag sa den dagen han gick bort - Det var en familjemedlem för oss, så det är just därför det gör ont att han inte finns mer.

Har gått och blivit mycket känsligare nu också när jag flyttat till Oslo.. man blir mer mån om de som står en nära. Märker att mamma & pappa är likadana också. Saknar alla hela tiden, även om jag verkligen älskar att vara här och att försöka tjäna egna pengar att spara undan och försöka leva på egen hand.

Samtidigt är det så fruktansvärt jobbigt för jag står ändå min familj ganska nära, och vissa dagar är jobbigare än de andra.. Men har blivit så nu. Att man blickar tillbaka och saknar de gamla minnena..

Men ska även se till att blicka framåt också, givetvis. Men fyfan va jag saknar vår gamla familjemedlem.. älskar dig så mycket, barrebus. ♥

I'll leave my room open 'til sunrise for you.
I'll keep my eyes patienly focused on you.
Where are you now? I can hear footsteps. I'm dreamin'.
And if you will keep me from waking, so believe this.