Herregud.. nu bara kom alla tårar på en gång. Måste få skriva av mig...

Som sagt - syrran skrev på förmiddagen att det var dags för våran älskade hund att få somna in, senast på tisdag, då hon hade ordnat en tid för honom på djursjukhuset. Hon kanske skulle ta med honom en sista gång hem till oss på söndag för att säga hejdå.. jag ville det först, men sen ångrade jag mig för det hade blivit alldeles för jobbigt.. vill hellre minnas honom som han var när jag såg han sist. Glad över att få se en och ville självklart bli kliad och klappad som vanligt.

Sen på eftermiddagen, runt 17:00 kom pappa hem och berättade att Baresi fick åka akut till djursjukhuset för att det var värre med honom.. han hade haltat när han var ute på promenad och fått kramper. :( Så nu har han fått somna in.. kan inte förstå det medan jag skriver det.

Jag har alltid älskat Baresi i allra högsta grad, från när syrran först tog hem honom till på slutet.. även om jag hatade att stiga upp tidigt på morgonen för att rasta honom. Han har alltid varit pigg, precis som mormor, trots sin höga ålder. Min syster berättade att såna hundar som Baresi lever upp till 10 år oftast. Men Baresi skulle blivit 14 år i maj, och jag är väldigt tacksam över att vi fick ha honom så länge..

Jag är bara så jävla chockad över att det gick så fort. Visst var man medveten om att han hade blivit gammal, då hans hörsel och syn verkade väldigt dålig. Men ändå verkade han så pigg när man var ute och promenerade med honom.. han var fortfarande en valp i sinnet, liksom. Och det gör så ont i hjärtat att veta att han inte finns mer. :(

Visst är det ett hudsjur och det är sånthär som är livet. Men han var en familjemedlem och en one of a kind-hund. Han var mongo på alla vis, kunde säga "mamma" om man mutade honom med en köttbit, rullade på gräset/snön och lät som en gris och ville ständigt bli kliad på bröstet.

Jag kommer minnas våran familjemedlem för resten av livet. Baresi kommer aldrig någonsin kunna ersätta min kärlek för honom till ett annat husdjur. Det var bara Baresi.. världens bästa, gosigaste, finaste hunden of all time.. Och han vet hur mycket jag & min familj älskar honom.

Jag glömmer aldrig när jag tog hand om honom sist här hemma när syrran var iväg till Värnamo över helgen. Jag busade runt med Barre i vardagsrummet och han försökte bita mig i röven, garvade lika mycket varje gång.. sen när vi lekt klart satte han sig och jag satte mig på golvet framför honom och kramade honom. "Jag älskar dig, frase-knas!". Det har jag sagt många gånger till honom, även om han kanske inte förstod vad jag sa så är jag rätt säker på att han kände av det. Fick ju en massa blöta pussar.

Det är galet vad mycket kärlek man kan ha för en hund, men i detta fall tycker jag inte att det är konstigt, just för att det var Baresi. Och alla mina kompisar som träffade på honom älskade honom också. Speciellt Lollo.. varje gång hon visste att Baresi var på besök så ville hon alltid hälsa på honom. "Är barre där? =)" skrev hon oftast.

Du kommer vara så saknad, Barrebus. :( Men nu vet jag ju att du är med mormor där uppe. Hon måste blivit överlycklig när du kom, så mycket som hon älskade dig när hon fanns. Kan sätta mitt liv på att hon sitter & matar dig med köttbullar och ostbitar just nu..

Vila i Frid nu, älskade vän.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och jag kommer alltid att sakna dig. <3 :(