Har nu tänt 3 ljus för mormor och farfar. Samtidigt satte jag på låten In Loving Memory med Alter Bridge,
eftersom det är den enda låten som stämmer in på hur man känner för dom. (Låten högst upp)

Passar på att berätta lite om min mormor och farfar, eftersom det är några som får för sig att de bara var gamla. Men bara för att de gick bort som gamla så betyder det inte att de betyder mindre och att det "var dags".
Räkna med ett riktigt långt inlägg. Here I go...

Farfar fick en tumör i lungan för ca 2-3 år sen. De på sjukhuset försökte få bort tumören genom strålbehandling, för att han skulle få leva längre, men det blev bara värre. Han gick bort 30 Oktober 2008. Det jag saknar med farfar är de stunder han kom hem till oss för att äta mat. Jag & brorsan fick ALLTID godis som han hade med sig, och vi blev lika glada varje gång vi fick höra att farfar skulle komma då.. hehe. Den lilla sista pratstunden jag fick med honom var när han kom hem och skulle lämna över matlåda som han hade lånat. Jag var ensam hemma. Då pratade vi om pappas släkt och annat. Den pratstunden var jag glad att jag hann med. Fick även säga hejdå på sjukhuset. Jag stannade i två timmar, sen åkte jag hem. 8 timmar senare får jag reda på att han har gått bort... Men vart han än är så vet jag att han har det bra nu med min farmor.

När mormor gick bort var det värre. Jag minns när jag skulle följa med mormor att plocka svamp nära hennes & morfars lägenhet, eftersom det är skog där. Då klagade hon på att hon hade ont i höften. Sen mot jul hade det blivit mycket värre. Tillslut gick hon till vårdcentralen, och där sa dom att hon skulle besöka en sjukgymnast. En vecka senare åkte hon akut till sjukhuset, för hon hade svårt att andas också, och nu kunde hon knappt äta, sitta eller sova för att hon hade så ont. Då upptäcker läkaren där att hon hade fått en tumör i lungan, som sedan spridit sig i hela kroppen. Tumören hade hon fått i somras, anade läkaren. När jag fick höra det brast det för mig, för det gick inte att göra någonting åt det. Det gick bara att ge henne smärtstillande och lugnande.

Den sista stunden jag fick med mormor var när jag hade glömt att hämta nyckeln till jobbet, som mamma hade. Då var hon på sjukhuset, så jag fick åka dit och hämta nyckeln samtidigt som jag hälsade på mormor. När jag kom dit var hon smal och hade problem med att andas när hon pratade. Det sista jag sa till henne innan jag åkte & jobba var "Men ha det så bra, mormor! Vi syns på tisdag!" (eller om det var onsdag), för jag fattade inte hur allvarligt det var då. 3 dagar senare gick hon bort, och jag har aldrig varit med om något så tungt och jobbigt och overkligt i hela mitt liv. Min mormor som alltid skulle finnas vid liv fanns inte längre.

Det är fortfarande lika overkligt idag att hon inte finns mer, för man är van vid att det alltid ska ringa på mammas telefon på helgerna, för det var då mormor ringde och ville höra det senaste "skvallret" eller vad man ska kalla det. Sen att hon alltid vid höst/vinter/vår brukade lämna över en kasse full med bullpåsar som hon bakat. Världens bästa bullar. Och jag tycker synd om dom som aldrig fick chansen att provsmaka dom.

Det var lite extra jobbigt på midsommar när hela mammas släkt åkte upp till mormor & morfars sommarstuga. Mormor saknades så fruktansvärt, speciellt när jag & min kusin skulle gå & fiska. Hon brukade nämligen alltid göra deg som bete. Och den funkade kanon!

En annan gång jag minns var när vi firade midsommar i sommarstugan. Jag var 12 år då tror jag. Det var då jag fick min första stark-cider. En 4.5:a som mormor hade smugglat ut till mig i smyg. "Säg inget till mamma & pappa nu" viskade hon, även fast mamma & pappa redan visste.. haha. Drack upp den ganska snabbt och jag minns hur jag började asgarva åt ingenting, liggnas i tältet på den stora gräsplanen vid stugan. Mormor skrattade lika mycket hon för att jag hade blivit helt till mig.

Eller de gångerna hon fick höra att jag träffade killar. Hon undrade alltid vad det var för kille och var alltid lika nyfiken på hur han såg ut. Speciellt om han var hårdrockare, eftersom mormor alltid trodde att det var sådana killar jag var ute efter. Dock suckade hon när jag sa att jag hade träffat en kille i hagförs för snart ett år sen. Det förstår jag. Men du kan ta det lugnt, mormor. Jag ska aldrig mer dejta någon som han från Hagfors. Lovar att hitta en som tänker med hjärnan och inte med nåt annat...

Och så minns jag även när vi plockade svamp som jag hatade. Du & mamma hittade massvis medan jag hittade ca 4 ynkliga kantareller. Men du delade med dig så det skulle se ut som att jag hade hittat fler. Eller den gången jag hade fångat aborrar och bad mig lägga min fångst i en liten vattenpöl du hade i trädgården för att dom skulle kunna få andas. Dessvärre hade dom ju redan dött...

Eller den gången du blev jättestolt över att  jag hade fångat en brax tack vare din bete-deg. Har även kvar kortet du tog på mig när jag glatt posar med min bästa vän med fisken framför oss.

Eller när jag & min kusin alltid kom hem till dig på eftermiddagarna för att spela Plump och fika.
Du var mästaren på det. Plump alltså.

Ja, det finns en hel del minnen jag har utav dig, mormor. Och jag har inga dåliga minnen alls utav dig. Bara såna som värmer i hjärtat när jag tänker på dom och som får mig att bli tårögd, för det är då jag saknar dig som mest. Speciellt när jag har drömt om dig, men det har bara hänt två gånger, men jag är lika tacksam över det ändå.

Men jag vet att du, precis som farfar, har det bra där du är nu.
Jag kommer alltid att sakna och älska dig. Och det är ofta jag tänker på dig!
Jag vet att vi kommer ses igen.

In Loving Memory.
Kennet Högberg & Berit Nilsson.


// StinaBerit.

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)